« Tvillingmamma
När livet ger en dubbel gåva
Gräva, gräva, gräva
Gräva, gräva, gräva, säger mina tvillingar. Och det har de helt rätt i. Hos oss är det gräva, gräva, gräva. Som tur är det inte jag som ska göra det. Sådant får min man göra. Jag kan absolut inte hantera en traktor, än mindre en grävskopa. Hade jag varit ensamstående, hade jag fått kalla in en dräneringsfirma. Jag kan inget om dräneringar. Det enda jag vet är att vi behöver "lufta" huset, lägga rör som leder bort vatten och fukt. Jag har däremot kollat att det är helt okej med vår kommun, så vi inte gör något fel.
Barnen gillar traktorn
Barnen följer min man som gräver. De är helt fascinerade av traktorn som han kör och av grävskopan. Tänk att barn kan bli så fascinerade, i princip av vad som helst. För dem är allting nytt och spännande. I bland kan jag avundas dem, deras energi, lust att utforska och deras nyfikenhet. Det måste ju vara väldigt roligt för dem, med allt som är nytt och märkligt. Tänk om vi vuxna också kunde vara så nyfikna! Vi måste ju ha varit nyfikna vi med, någon gång ivår början, antar jag. Varför förlorar vi det?
Varje dag skulle bli fantastisk
Tänk er om vi var som barnen; på vägen till jobbet skulle en hel klunga vuxna stå och titta efter ett flygplan högt uppe i det blå. Eller så skulle vi se män i kritstreckrandiga kostymer och portfölj, hoppa hoppsasteg mot tingsrätten. Vilken syn det skulle vara. Alla skulle gå omvägar, stå och titta i fönster och glömma bort tiden. Någon skulle plötsligt gå in i pressbyrån och köpa glass i stället för att skynda till jobbet. Det kanske skulle bli lite kaotiskt, men kul skulle det vara. Tänk er en domare som skuttar in i domstolen, eller en lärare som hoppar jämfota in i klassrummet. Vilken rolig början på lektionen det skulle vara!